Jag sätter mig ner vid bordet. Framför mig ligger papper, pennor, penslar och färger. Till en början känns det omöjligt men med radions berättande i bakgrunden börjar jag teckna. Jag tecknar i timmar för att sedan greppa tag i penslar och färger. Sakta sjunker jag in i arbetet och bilden växer fram över papperet.
Sedan 2017 har jag målat på allvar hemma på släktgården i den lilla byn Svedjan nära Dalälvarnas förening. Motiven har förändrats över tid. Till en början målade jag ögonblicksbilder, allt från hus jag passerade, en detalj från ett mönster eller människor och djur. När jag blickar bakåt ser jag att miljöerna ofta kom från min hembygd. Den största inspirationen har jag fått från de som gick före. Mormor och gammelmormor, starka kvinnor som, mycket på egen hand, kämpade med att få livet att gå runt. Samtidigt fann de tid till kreativitet inom olika hantverk.
Fins är den andra grenen. Fins Lars den äldre och den yngre var farfars far och farfar. De levde på Finsgården i Nås, ett litet samhälle i Västerdalarna. De stretade i skogen och som flottare på Västerdalälven för att försörja sina familjer. Jag bär med mig dem genom gårdsnamnet jag döptes till Fins Ulrika. Det känns fint att båda sidor finns med mig i mitt konstnärskap. De fyller mig med kraft.
Parallellt har jag också skrivit en del berättelser om mina upplevelser under livet. Nu vill jag försöka förena mitt bildskapande med mina berättelser och ser fram emot att bygga upp en utställning som jag skulle vilja visa er någon gång framöver.
Det är min dröm!
Välkomna!
Ulrika